Det finns saker som gör mig lycklig och saker som gör mig ledsen. Ibland vinner lyckan över sorgen…

Ni som förvänter er en traditionell matchanalys bestående av rabblande av målchanser, möjligheter och situationer ombedes denna gång vända er till någon av de brittiska webbsidorna som beskriver denna matcher.

Själv kan jag konstatera att det finns saker som gör mig glad och saker som gör mig ledsen. Bland sorgen räknar jag in en usel domarinsats som får mitt pojklag att fälla tårar efter att orättvist ha åkt ut en cup. Bland sorgen räknas också ett misstag som kostar två poäng för mitt älskade Tottenham. Ett misstag som nästan inte ens var ett misstag, men som lik förbannat kostade två poäng.

Till glädjen räknas min kärlek till min fru, mina barn och till Tottenham. Glädje är också att se Alan Hutton kila in på Premier League scenen och visa att han definiivt hör hemma i dessa sammanhang. Skottens insats var stabil i överkant.

Dagens vänsterback gör mig också glad, för jag har sällan eller aldrig sett en mer habil insats från en så bespottad spelare som Chimbonda är. Jag medger villigt att Chimbonda har svagheter och hans attityd stinker hela vägen upp till sjunde himmelen; eller rättare sagt så är det väl så att hans öppna och franka sätt kan få mig att gå i taket. Men hans attityd och inställning idag när han vrider och vänder, kämpar och krigar och aldrig viker sig; det hör definitivt till glädjeämnena.

Glädje är också att se Jonathan Woodgate ge stabilitet, trygghet och skärpa till ett helt försvar. Det sätt som Jonathan idag spelade får mig att njuta och tänka på när Woodgate och King spelar samtidigt. Solid as a rock.

Fast det där sista stämmer ju på Dawson idag också; vilket givetvis är en källa till stor glädje. Dawson har tvivelsutan svårt att iklä sig ledarrollen och styra upp ett försvar själv. I det ögonblicket gör han mig mest ledsen och besviken, men när han har en pappa att hålla i handen, någon som hjälper Dawson att hitta rätt i positionerna. När Dawson har King eller Woodgate vid sin sida så är han kungligt stark.

Det är också skönt att se firma Huddlestone – Jenas bryta sönder Uniteds mittfält gång efter annan och till sist fick Scholes och Hargreaves nog; eller om det var så att Ferguson fått nog av vad han sett. Det fanns inga luckor, det fanns inga genvägar; det var lika stängt som Systembolaget brukar vara den dag man verkligen behöver vin till en finare middag. Det defensiva positionsspelet från de båda herrarna var perfekt idag.

Likaså måste man bara njuta av att se Steed Malbranque trotsa tyngdlagen genom att flytta sin tyngdpunkt ner till anklarna och vrida och vända och kriga och komma ut med bollen, och sedan göra det igen, igen och igen; och det är inte lätt att vara motståndare när Steed har bollen. Hans agerande idag mot United gör mig en bara glad, utan rent ut sagt skitaglad.

Lennons löpningar och hans defensiva hemjobb och järnvilja, kombinerat med en alltmer effektiv offensiv kan inte göra någon ledsen. Allt detta måste placeras i en fotbollsälskares mumsbok, förutom om man heter Evra, Vidic eller Ferdinand.

KeaBerb-firman är så intelligent, så smart, så hyperfarlig så man bara häpnar och njuter. Robbie Keane förtjänar alla hyllningar i världen för sitt uppofrande defensiva spel som tvingade United bakåt, i omvägar, i trångmål och i total desperation. Berbatov, vars framspelning till Keane efter dryga 15 minuter i andra halvlek var lika delikat som en Semla utan marsipan. Visst fan är det glädje!

Juande Ramos sätt att taktiskt leda och disponera sitt lag och utnyttja de resurs som finns till max är givetvis glädjande och spanjoren kommer utan tvekan att skänka mig mängder med glädje.

Inte ens en surmulen Robinson kan hindra mig från att le när jag ser det stabila målvaktsspel som Radek Cerny visar upp. Självklart blir Cerny stabil av att ha Woodgate framför sig, men mannen går ju från klarhet till klarhet och vem vet, kanske spelar han till sig ett kontrakt.

Glädjande är också att se hur Tottenham motstår alla attacker som United skapar, hur Ronaldo blir nullifierad, pinsam i sin barnslighet och hur United drar på sig 9 gula kort på grund av att Tottenham spelar en fotboll som får Bill Nicholson att le sin liljevita himmel.

Jag kan hålla på lika länge som mina ögon behagar vara öppna idag, men ni förstår säkert vart jag vill komma. Tottenhams insats i dagens match mot United var enastående, fantastiskt och grymt glädjande. Visst blev slutklämmen en käftsmäll, som träffade pungen, men nu i efterhand märker jag att det faktiskt är en känsla av glädje och välbehag som sprider sig i min kropp.

1-1 mot United borde och skulle med all rimlighet att slutat 1-0 till Spurs. Vi var överallt, vi gjorde United dåliga, vi förde spelet och spelade med ett lugn som får Kristina Lugn att framstå som lika ivrig som kattunge som jagar ett garnnystan.

Kan vi hålla denna stabilitet, spelglädje och känsla av attityd, engagemang och vilja, så är detta början på något nytt, början på en ny tid, början på mängder av timmar fyllda av glädje och kärleksfulla, välsmakande anrättningar av klassfotboll från det som vi alla vet är världens bästa fotbollslag.

Man of the match: Robbie Keane

Tottenham:

Radek Cerny 7, Pascal Chimbonda 8, Michael Dawson 7, Alan Hutton 8, Jonathan Woodgate 8, Tom Huddlestone 7, Jermaine Jenas 7, Aaron Lennon 7 (Kevin-Prince Boateng 78, 6), Steed Malbranque 8, Dimitar Berbatov 8, Robbie Keane 8 (Jamie O'Hara 92, 7)

Man Utd:

Edwin Van der Sar 7, Wes Brown 6, Patrice Evra 7, Rio Ferdinand 6, Nemanja Vidic 6, Ryan Giggs 5 (Luis Carlos Nani 55, 7), Owen Hargreaves 4 (Michael Carrick 45, 5), Cristiano Ronaldo 6, Paul Scholes 4 (Luis de Abreu Anderson 45, 6), Wayne Rooney 6, Carlos Tevez 7