En hållen nolla, en Modric i lysande form och ett lag lika stabilt som den klippa som Ashford & Simpson sjöng om en gång för länge sedan.

30 Oktober 2010 var ett bra tag sedan. Det var den dag då Tottenham Hotspur senast förlorade en fotbollsmatch. Visst en del oavgjorda har det blivit på resan, men det händer alla lag. Det finns i dagens Tottenham en trygghet, en grund, en finess och an offensivlusta som får även den mest hårdnackade defensivt inriktade managern att dra på läpparna.

Harry Redknapp har gjort det många trodde var omöjligt, men som alla fans hoppades var möjligt. Harry har under en relativt kort tid tagit de spelare som fanns till hans förfogande, lagt till en del spetskvalité och format ett lag som jag skulle vilja påstå är ett av de mest attraktiva lagen i världen för tillfället (väl medveten om mina brister om lagen i den Ukrainska, Iranska och Brasilianska ligan).

Dagens match mot ett fläskigt och opolerat Newcastle var ännu ett bevis på hur tryggt och behagligt dagens Spurs agerar. En den första halvleken lyckades Tottenham inte bryta ner Newcastles defensiv och en del kanske fruktade en repris av Wigans defensiva show, som kryddades med ett beskt kontringsmål. Newcastle hade ju trots allt en Andy Carrol på topp.

Pavluychenkos försök som räddades av Tim Krul i första halvlekens slutskede var värt ett bättre öde, men även kreativa, magiska lag misslyckas iband att skapa magi.

I andra halvlek kom Tottenham bättre igång. Anförda av vår egen magiska finessrika myra Luka Modric, skapade Spurs ett bättre trcyk i spelet med hjälp av fart och snabba spelvändningar. Det var också detta som öppnade upp för Azza Lennon, som tog sig förbi sin back, och placerade in 1-0 i 57:e minuten.

Åtta minuter senare fick så Kaboul ett rött kort för att han reagerade lite väl häftigt på Tiotes ivriga väderkvarnsben som hotade att riva hela White Hart Lane. Hur domaren inte gav Tiote ett gult kort är en fråga som lär få sitt svar i samband med domarens nästa besök hos en optiker.

Nu vet ju alla att Tottenham kan rulla ut ett lag även om man är en man kort. Trots Newcastles numerära övertag skapade de i praktiken ingenting av värde. Istället fick Spurs via ännu en patenterad blixtkontring jubla över att Gareth Bale stänkte in sitt tionde mål för säsongen.

Från den stunden var trepoängaren säkrad. Fört några år sedan hade det givetvis inte varit fallet. För några år sedan såg man ängsla i de ansikten som nu visar glädje. För några år sedan hade halva laget skakat, men nu vet alla i laget att vi vinner om vi jobbar enligt Redknapps doktriner.

Det Tottenham vi sett de senaste veckorna är inte bra. Det är otroligt bra och förutsatt att Harry agerar lugnt och metodiskt i transferfönstret skulle jag vilja sätta en liten slant på att detta magiska Tottenham, detta mästerverk, denna konstnärliga eufori, kommer att vara med bland de fyra som lirar i Champions League även nästa år.

Tottenham – Newcastle 2-0 (0-0)

Lennon, 57
Bale, 81

Spelarbetyg och annat kommer under onsdagen.