Det blev en lång dags färd mot natt efter matchens enda mål redan i den fjärde minuten. Men tre poäng var värda att vänta på.

Äntligen! Det var inte särskilt vackert, det var inte särskilt säkert och det var inte särskilt väntat. Men väldigt väldigt välkommet. Med nästan ett halvt ordinarie lag borta, självförtroendet på dalande och söndagens match mot Fulham i benen var utgångsläget inför kvällens match borta mot Blackburn inte de bästa. Inte blev man mer hoppfull när man insåg att van der Vaart skulle spela till höger och Lennon till vänster – när nu Corluka som faktiskt brukar hitta Lennon på djupet fick spela högerback. Men det är ju när förutsättningarna är som sämst som man kan bli som mest positivt överraskad – och som mest stolt.

Men den första halvleken fick ju en närmast osannolik inledning då vi redan efter tre fyra minuters spel kunde bocka av 0-1 i protokollet. Och att det dessutom var Crouch som stod för det var ju nästan lika osannolikt som att Defoe skulle ha nätat – tragiskt men sant. Men något skulle väl van der Vaart betala tillbaka med efter alla bollar han fått serverade av Crouch när han har gjort mål under säsongen. Så, sagt och gjort, från sin "felaktiga" kant slog van der Vaart ett svepande inlägg som Crouch lyckades komma högst på mot Samba(utan att bli avblåst!) och snyggt nicka in i bortre burgaveln. Lättnaden såg tämligen stor ut för Crouch. Dock inte för mig där hemma i tv-soffan då jag visste vad det skulle innebära. Och sanna mina ord om inte resten av den första halvleken blev en enda lång, nervös, plågsam väntan på halvtid. Visst lyckades vi vid något enstaka tillfälle skapa ett anfallsspel värt namnet, men på det stora hela hade vi väldigt svårt att hantera Blackburns fysiska spel och hårda press. Vi fick inte igång något eget spel, en kreativ kraft saknades på mitten, van der Vaart och Lennon fungerade inte särskilt bra ihop med ytterbackarna på sina ovana kanter, vårt försvarsspel uppträdde allmänt virrigt, och det var längesen jag såg så många enkla tekniska misstag och felpassningar från vårt håll. Nu lyckades vi trots allt hålla ut halvleken ut, men det var liksom upplagt för ett misslyckande.

Men känslan i den andra halvleken var, redan från början, lite annorlunda. Visst, Blackburn hade ett bra läge redan innan första minuten var avklarad, men det var en annan fart och ett annat samspel i den andra halvleken – mycket säkerligen på grund av att Blackburn flyttade upp sitt spel, chansade mer, och lämnade fler ytor. Det blev helt enkelt en öppnare match som både gav oss mer utrymme att spela och en högre kvalitet på fotbollen rent generellt. Därmed inte sagt att det var mindre nervöst, för även Blackburn hade många vassa chanser – men nådde som tur var bara nästan ända fram, då Gallas offrade sig enormt trots problem med höften, och Gomes plötsligt bestämde sig för att sluta vara osäker och flaxig och börja göra kanonräddningar istället. Lennon och van der Vaart fungerade fortfarande inte helt strålande på "fel" kant, men det var glädjande att se att i andra halvleken ville Lennon, som piggnat till, ha bollen på ett sätt som jag inte sett på länge, att det inte riktigt lyckades alla gånger kan förlåtas då. Ett särskilt omnämnande får också ges till Jenas som kämpade otroligt både framåt och bakåt hela matchen. När han är i den här formen är han väldigt nyttig för laget.

Ja, egentligen är det ju hela laget som ska hyllas, även om vi inte ska ta i allt för mycket – i mångt och mycket är det turen som avgör att vi inte får både ett och två baklängesmål mot oss idag – men va fasen. Det här behövde vi verkligen efter matchen mot Fulham senast. Det var under stora delar av matchen tydligt att vi just nu spelar utan ett större självförtroende och ska vi ha någon chans på de där åtråvärda topplaceringarna så måste det självförtroendet komma tillbaka – det är då vi kan spela strålande, det är då vi kan slå vilket lag i ligan som helst. Idag saknades mycket av det självförtroendet, men vi lyckades ändå få med oss tre poäng i en riktigt svår match med många skador. Det är riktigt starkt – och precis vad vi behövde.

Tottenham:
Gomes
Corluka, Bassong, Gallas, Assou-Ekotto
Van der Vaart, Jenas, Palacios, Lennon
Defoe (76), Crouch

Avbytare: Cudicini, Pletikosa, Khumalo, Woodgate, Kranjcar, Sandro (76), Pavlyuchenko.

Mål:
Blackburn:
Tottenham: Crouch (4).

Varningar:
Blackburn: Jones, Nzonzi.
Tottenham: Corluka.

Domare: Mariner.

Arena: Ewood Park

Publik: 23,253

Tottenhams bäste: Jenas.

Spelarbetyg (1-10):
Gomes 8 – Såg ut att bli en klassisk "Vad gör karln?"/"Vilken räddning!"-match för Gomes. I andra vägde det helt klart över till det senare.
Corluka 6 – Inledde darrigt men spelade upp sig under matchen. Erbjuder för lite framåt när han inte kan sticka in den till Lennon.
Bassong 4 – Spelade upp sig i andra, men vara bara tur att hans slarv i första inte ledde till både ett och två baklängesmål.
Gallas 8 – Mestadels en klippa i mittförsvaret. Kämpade på hela matchen trots skada i höften.
Assou-Ekotto 7 – Ibland ser det så nonchalant enkelt ut – ibland bara nonchalant. En del onödiga frisparkar emot sig.
van der Vaart 6 – Assist och väldigt viktig när vi skulle döda tid på slutet. Annars ganska seg och sliten.
Jenas 8 – Erbjuder inte Modrics kreativitet framåt – men kämpar hela matchen, täcker alla ytor, erbjuder passningsalternativ och spelar enkelt när det behövs.
Palacios 6 – Vad ska man säga, jobbar hårt, gör grovjobbet, slår ibland grymma passningar – ibland gör han misstag man knappt ser i korpen.
Lennon 7 – Inte särskilt lyckad i första. Mycket bättre i andra – det fanns en pigghet och en vilja då, som saknats på senare tid, även om han fortfarande ofta fattar fel beslut i avgörande lägen.
Defoe 4 – Sprang och försökte, men tyvärr stämmer ingenting för stackars Defoe som verkar helt utan självförtroende.
Crouch 7 – Äntligen mål igen och jobbade bättre än vanligt i rollen som duellvinnare och i att hålla uppe bollen.
Sandro – Spelade för kort tid för att betygsättas.