Storförluster mot Manchesterlagen, storvinst mot Liverpool. Plötsligt spelar inget av det längre så stor roll. Imorgon gäller det.

Ett derby mot Arsenal är, på gott och ont, alltid ett derby mot Arsenal. Förväntningar, oro, hopp och förtvivlan. Jag ska inte ens låtsas att jag kan förklara hur någon annan känner inför ett "North London Derby", den känslan är olika för alla, men jag har svårt att tro at någon, särskilt en Tottenhamsupporter, tar lättvindigt på matchen. Det är starka känslor inblandade och på senare tid, kanske fram till de allra senaste mötena, så har det ofta också handlat om stor frustration. Personligen mår jag alltid ganska dåligt inför och under en sån här match. Till och med när vi ledde med 4-1 med kvarten kvar i ligacupmatchen härom sistens var jag övertygad om att vi på något sätt skulle misslyckas. Ofta har man fått rätt i sina farhågor. Man har fått stå ut med glåpord från alla motståndarfans på puben, som man just då är övertygad om aldrig hade hållt på Arsenal om de inte just då hade spelat såpass bra. Många händer lär ha knutits i fickorna på många pubar runt om i Sverige, och världen, genom åren.

Men så, det sista, så har något börjat hända. Plötsligt har vi spelat jämt med dem, och även om vi inte vunnit varje gång så har något definitivt hänt. Upphämtningen till 4-4 på Emirates, upphämtningen till 3-2 på Emirates… vi lägger oss inte längre ner och väntar på dödsstöten mot Arsenal, som vi tidigare gjort (och kanske fortfdarande tyvärr gör mot vissa andra lag). Och bra är det. Men också, för mig personligen, nästan plågsamt. Vet man om att man ska förlora så kan man bara bli positivt överraskad. När man börjar tro att man ska vinna så kan en förlust svida än så mycket mer.

Och så har vi då matchen imorgon. Plötsligt är det inte bara du och jag som tror att vi har en bra chans att vinna. Plötsligt tror fan, hans moster och Mark f***'in Lawrenson att vi ska vinna. Och då börjar det bli skrämmande på riktigt. För tittar man på de laguppställningar som lär ställa upp på White Hart Lane imorgon så är Arsenal just nu ett lag som vi borde slå. Särskilt med tanke på hur deras säsong sett ut hittills. Men, som vi alla vet, så kan vad som helst hända i ett derby. För oss båda är detta säsongens utan tvekan viktigaste match hittills och en vinst för endera laget skulle betyda så oerhört mycket – både för vinnande och förlorande lag. Vinner vi så har vi Arsenal 5 poäng bakom oss och en match mindre spelad än dem. Vinner de så har de plötsligt gått om oss i tabellen. Oavgjort hjälper egentligen inte något av lagen. Båda måste vinna den här matchen. Spelar vi som vi gjorde mot Liverpool eller i första halvleken mot Wigan så kommer det att krävas en hel del för att vi inte ska vinna. En hel del har hänt förr. Jag kan redan nu se ribbträffarna, benparaderna från Szczesny och van Persies äckliga flin när han avgör med kvarten kvar. Men det är bara jag, och alla som känner mig vet vilken obota pessimist jag är. Vad ser ni framför er när ni tänker på matchen? Ett hattrick av Adebayor? van der Vaarts hyssjande finger mot Arsenalpubliken? Wengers kastade vattenflaska?

Oavsett hur vi ställer upp vårt lag, med Defoe och Adebayor på topp, eller med Adebyor ensam som mot Wigan, så har vi ett lag som ska kunna slå Arsenal. Hade de hetat West Bromwich och haft det lag de har hade jag kännt mig ganska säker på en vinst. Just nu känns det som att vi har allt att förlora. Låt oss gå ut och vinna det vi bör vinna. Och var ni än ser matchen, och hur det än går, var jävligt stolta över att ni håller på Tottenham Hotspur Football Club.

Tottenham (möjlig):
Friedel
Walker, Kaboul, King, Assou-Ekotto
van der Vaart, Modric, Parker, Sandro, Bale
Adebayor