Det är nu ganska exakt en och en halv månad sedan jag lämnade fädernslandet för landet downunder. Mer exakt Melbourne och med det mer eller mindre på andra sidan jordklotet.

Omkring 15 000 kilometer från Stockholm i mitt hjärta författas en liten berättelse om hur det är att vara ny i ett land med allt vad det innebär om att på något sätt lyckas följa Spurs, laget i mitt hjärta.

Att följa Tottenham på samma sätt i Australien som man är van vid hemma är bara att glömma. Plus NIO timmar (just nu, ytterligare en timme med vinter/normaltiden) från Sverige och såklart plus TIO timmar från London gör att matchstarterna är på en okristlig tid. Exempel startar kl 15.00 matcherna i England kl 1.00 på natten här och än värre blir det med de sena matcherna som följaktligen spelas mitt i natten. Lägg där till att det varken finns många pubar med sena öppettider och om de har öppet sent är chansen rätt liten att de visar fotboll, eller ”soccer” som de envisas med att kalla det. De har ju en egen version av fotboll ”Aussie rules” som tar ALLT mediautrymme. Ett exempel är att man i tidningar trots att säsongen är slut rapporterar omkring fyra-fem sidor om dagen om Australiensisk fotboll och kanske ger Premier League en kolumn efter en full omgång.

Dock finns det en officiell supporterklubb i Australien, som kallar sig själva för OzSpurs. Eftersom Australien är ett g i g a n t i s k t land är klubben uppdelad i olika regioner med regionsansvariga som har ansvar att se till att det finns ställen att se matcherna på. I Melbourne har vi en kille som heter Simon som är ansvarig för matchsamlingar mm. Första gången jag träffade Simon var inför Tottenham-Liverpool, en glad man som härstammar från England och som sedan ett par år tillbaka har bosatt sig strax utanför Melbourne i sydöstra Australien. Det som slog mig mest är likheten i hur han jobbade sig runt omkring i baren på samma sätt som vi gör hemma. Prata med folk, få intryck och idéer om hur supporterklubben kan utvecklas och såklart det aldrig upphörande arbetet med att öka medlemsantalet. Han är en av de där personerna man träffar och direkt känner, ”det här kommer bli en bra vän”.

På Charles Dickens ser de dock till att mer eller mindre alltid ha öppet när det är match och om vi ser till att det kommer komma ett antal gäster i alla fall. Två matcher har setts på "The Dickens" och båda gånger seger, 4-0 mot Pool och senaste segern i North London Derby mot de rödvita.

De gånger Spurs inte visas på tv eller på någon pub är alternativen lika få som Robinsons räddningsprocent på långskott. Utan internetuppkoppling hemma och utan de rätta kanalerna blir det väldigt väldigt svårt. I stället för knappt en missad match på tv blir det att förlita sig till Tottenham Hotspur Twitter. Ritualen blir att jag på morgonen roffar åt mig iPhone för att sedan starta Twitter applikationen, leta upp Tottenhams tweets och sedan scrolla som en galning för att på så sätt inte råka se vad som hänt mot slutet av matchen. Långsamt scrollande, uppdatering efter uppdatering. Vilka startar? Vad har hänt? Mål? Jag kommer på mig själv att utbrista i en suck när Spurs släppt in ett mål och en liten knuten näve och ett ”Jaaaaa!” när Spurs gjort mål. Ibland även ett ”Oooooh” om det verkar ha varit en nära chans. Flickvännen utanför sovrummet undrar såklart vad det är för läten. Försök förklara att man följer sitt lag via Twitter när man är nyvaken är inte det lättaste.

Engelska Premier League är inte högst upp på agendan eller i folks medvetande det är ett som är säkert, men det finns ju såklart undantag. Fotboll är på väg att få ett uppsving i och med att A-league startades 2004. I dag spelar 10 lag i ligan och senaste mästarna kommer från Brisbane i Queensland. Man pushar för fotbollen i media och i och med Harry Kewells (med förflutet i Leeds United och Liverpool FC mellan 1996-2008) återkomst till hemlandet och klubben Melbourne Victory. Någon match kommer såklart att ses live på AAMI Park, Ethiad Stadium, men om det stämmer att kvaliteten är något bättre än Allsvenskan är risken liten att det där stora intresset kommer skapas.

Australiensisk fotboll känns dock som ett måste att följa om man ska ha något att prata om med folk överhuvudtaget. Frågan är bara vilken klubb? Collingwood och Essingdon är tydligen som Ar*enal och Man U i England, dvs älskade av sina egna, men hatade av alla andra. Det blir inte något av dem i alla fall. Frågan är då, finns det ett lag som alla gillar lite grand? Som haft potential, men inte vunnit något på länge? Eftersökningar ger St Kilda Saints, ett logiskt val med tanke på att det dessutom är i den stadsdelen vi bor i. Svårt att välja just nu, eftersom säsongen är över. Hittills har Geelong Cats som vann ligan nyligen, hamnat närmast hjärta. Dessutom har haft en lika lång längtan efter en seger som Tottenham har, innan de nu vunnit ligan 2007, 2009 och 2011. Senaste ligasegern för dem var 1963, så likheterna med Spurs är slående. Att Geelong råkar spela i vitt och blått gör inte saken sämre. Jag återkommer i frågan.

Det är en annan värld här, en värld utan enkla möjligheter till att följa Premier League, ett land där männen inte alls ser ut som Crocodile Dundee och kängurur inte skuttar omkring på gatorna. Dock är det en vacker stad med mängder av möjligheter och utmaningar. En stad där man nästan på samma sätt som hemma kan jobba vidare med THSS trots tidsskillnaden.

En varm hälsning från Melbourne till alla hemma i Sverige. Jag saknar gemenskapen på matchsamlingarna, jag saknar Premier League fokuset, men mest saknar jag alla underbara vänner att surra fotboll, livet och allt annat där emellan med.