Nej, något fyrverkeri blev det då rakt inte. Snarare en lång, plågsam baksmälla när Mellberg och Laursen nickade Villa till seger mot Spurs.

Jag tror jag ger upp snart. Vad är det egentligen med oss och försvar på fasta situationer? Visst, vi har en flaxig målvakt och ett halvt lag som inte är mer än en tvärhand höga, men ändå!? Det har varit såhär länge nu, och jag börjar ärligt talat bli riktigt trött på det. För var det någon som egentligen blev förvånad när Mellberg (av alla jäkla människor) omarkerad kunde nicka in 1-0 till Villa i den 40 minuten? Efter en friskpark i just det där läget som vi alltid släpper in mål på – ni vet, till vänster, tio meter från straffområdet.

Tyvärr kan man inte heller påstå att ledningsmålet var orättvist. Redan i den fjärde minuten hade Moore ett bra läge att göra 1-0, men hans skott smet utanför Robinsons högra stolpe. I den 23 minuten borde Laursen gjort mål när bollen damp ner framför fötterna på honom, men nära avstånd och mer eller mindre öppet mål räckte inte för dansken (den gången), som sköt över. Och runt dessa båda chanser såg det ut ungefär likadant – Spurs kom ingenstans över huvud taget. Villas höga och hårda press satte effektivt stopp för alla eventuella kreativa idéer Spursspelarna kunde tänkas ha haft. Om de nu hade några. De hade då ingen förmåga att röra sig och ge bollhållaren några vettiga alternativ i alla fall. Istället blev det som så många gånger förut bakåtpassningar följda av tjångabollar från Robinson eller Dawson.

Och så kom ju då det där 1-0-målet som man bara väntade på. På frispark. Av Mellberg. Jag blir så trött på det att jag inte skriver något mer om det nu.

På frispark skapade vi också vår enda vettiga chans i den första halvleken. Jenas frispark rensades dåligt av Laursen och Berbatov fick tag på bollen till höger i straffområdet. Tyvärr gick skottet rakt på Carson i Villamålet.

Efter en halvtidsvila som var ungefär lika spännande som den första halvleken (men som tur var kortare), fick Boateng ge plats för Huddlestone på innermittfältet. Hade han inte gjort det hade han antagligen dragit på sig ett rött kort och fått lämna planen i alla fall. Stundtals spelade han faktiskt riktigt fult, och fick inte ut något av sitt spel framåt heller. Och säga vad man vill om Ramos, men han hanterar inte byten på samma sätt som Jol gjorde iaf. När det inte hade hänt ett skit under de första 10 minuterna av halvleken slängde han in Keane för Lennon och O'Hara för Kaboul som (tro det eller ej) skadat vristen. När vi så fick några hörnor på rad började man nästan hoppas, men ganska snart var vi tillbaka i den stressade, inproduktiva lunken igen. Keane ville ha straff vid något tillfälle med, men annars hände nästan ingenting förrän i den 79 minuten då Dawsons chipp rensades rakt på Berbatov som kunde få fram bollen till Defoe som mycket snyggt satte 1-1 på volley.

Då kanske somliga började hoppas på en ny comeback och en ny trepoängare. Ja jo, chansen hade ju funnits om vi hade kunnat skapa något vettigt framåt, och om vi hade lärt oss att försvara oss på fasta situationer. Men, Laursen hade väl helt enkelt ett mål till godo efter missen i första halvleken. I den 85 minuten lämnades han helt fri 5 meter från mål, och med en välriktad hörna på pannan kunde han inte missa den gången med.

Jag har sagt det förut, och jag måste, tyvärr, säga det igen: vi måste lära oss att försvara fasta situationer. Någon gång. Snälla. Ännu har vi uppenbarligen inte lärt oss det. Så det är bara att säga godnatt Spurs, och gott nytt år.

Tottenham:
Robinson
Zokora, Dawson, Kaboul (O'Hara, 57), Lee
Lennon (Keane, 54), Jenas, Boateng (Huddlestone, 46), Malbranque
Berbatov, Defoe

Inte använda avbytare:
Cerny, Taarabt

Domare: S. Tanner

Publik: 41,609