Som en nedräkning till Champions League-gruppspelet ger Leif Håkansson oss sin syn på våra motståndare. Först ut är Werder Bremen.

Det grönfärgade laget från norra Tyskland är knappast några gröngölingar i dessa sammanhang. Säsongen 2004/05 var man efter sin fjärde och senaste Bundesliga-seger (första kom 1965) kvalificerade för Champions League, och de var med fem säsonger i rad. Och nu, efter ett års uppehåll, kvalificerade man sig för play-off efter en tredjeplats i Bundesliga. Och tack vare svensken Markus Rosenbergs kvittering på övertid och peruanen Claudio Pizzaros mål i förlängningen mot Sampdoria är Werder Bremen i gruppspelet.

Om man tittar på Werder Bremens trupp är det inga dåliga lirare man stöter på. Vad sägs om följande bekantingar från Tysklands VM-lag i Sydafrika, det landslag som spelade så charmigt och holländskt när nu Holland å sin sida spelade så brutalt och tyskt: Tim Wiese, Mesut Özil, Per Mertesacker och Marko Marin. Nu är ju tackolov Özil såld, dessvärre inte till Spurs utan till Real Madrid. Andra landslagsspelare, förutom de nämnda, är t ex. Tim Borowski, Torsten Frings, Clemens Fritz, brassen Naldo, portugisen Hugo Almeida, finnen Petri Pasanen, österrikaren Sebastian Prödl och dansken Daniel Jensen. Nu har dessutom en gammal Arse-försvarare skeppats till Bremen, nämligen Mikaël Silvestre. Ska han och Gallas stå i spelargången och prata gamla minnen på småfranska, månntro?

Årets Bundesliga inledde Werder Bremen med att få stryk av 1899 Hoffenheim med 4-1, men revanscherade sig lördagen därpå på Weser-Stadion mot Köln. 4-2.

Laget ställde upp så här mot Hoffenheim:
Wiese
Clemens Fritz – Mertesacker – Prödl – Pasanen
Frings – Phillip Bargfrede – Borowski – Aaron Hunt
Almeida – Pizzaro

Mot Köln var Pasanen, Hunt och Almeida utbytta mot polacken Sebastian Boesnisch, Marin och österrikaren Marko Arnatauvic. Den senare tackade för förtroendet genom att göra två av målen.
Innan Werder Bremen tar sig an Spurs den 14 september ska man helgen före möta Bayern München borta. Hyfsat tuff uppladdning för båda dessa tyska storklubbar före Champions League med andra ord.

Liksom Spurs daterar sig Werder Bremens grundande från 1800-talet, fast det var på håret. 1899 bildades Fussballverein Werder av 16 glada ungdomar, som året innan vunnit en viss typ av sportutrustning i någon sorts tävling. Priset var en fotboll och efter att insett hur kul det var att sparka på den där läderkulan bildade man en fotbollsklubb. Likheterna med Spurs består också i att man vunnit Cupvinnarcupen en gång (1992), att man ramlat ur högsta serien en gång (1980/81) för att direkt ta sig tillbaka. Spurs har väl mig veterligt dock aldrig fått ett smeknamn efter ett cigarettmärke, men det var fallet för Werder Bremen strax efter andra världskriget. Då var det inte tillåtet med professionell fotboll i Tyskland, och spelarna hade vanliga arbeten. I Bremens fall var det en tobaksfabrik som sponsrade spelarna med jobb, och de kallades ”Texas 11” efter ett av cigarettmärkena. Under det tidiga 70-talet fick laget ett nytt smeknamn, ”Miljonärerena” efter att klubben satsat stort och köpt upp stora delar av det då så framgångsrika Borussia Mönchengladbach. Men i likhet med en annan klubb som ofta haft spenderbyxorna på (och de har varit mörkblå!) kan framgång inte alltid köpas. Det blev inte bättre placering än nr. 11 denna period. Så kan det gå.

På Weser-Stadion, som tar in 42,000 åskådare, får fartygsvisslan gärna vara tyst 14 september, man har nämligen en sådan som ljuder varje gång hemmalaget gör mål! Och Fiskhuvudena får gärna vara stumma, för ett öknamn på Werder Bremens fans är just Fischköppe! Om det beror på att de inte anses så smarta eller för att Bremen är en hamnstad får ni bedöma själva. Dock heter presidenten i klubben passande nog Klaus-Dieter Fischer. Tränaren Thomas Schaaf är för övrigt en tvättäkta Werder-man. Han kom som ungdomsspelare till klubben 1972, och fortsatte efter spelarkarriären som ledare. Huvudcoach har han varit sedan 1999.

Markus Rosenberg såg alltså till att rädda Bremen till Champions League, och för det fick han förlängt kontrakt och blev därefter skickad till Racing Santander i Spanien på lån. Så kan det också gå. Jag känner bara till ytterligare en svensk som spelat för Werder Bremen och det är den tunge kanoniären Sanny Åslund, som var i Bremen säsongen 1975/6.

Av: Leif Håkansson